Med stofft i håret, sten i skorna, slitna byxor med knäna hängande utanför byxhålet och trasiga fingertoppar lyckades vi komma hem "helskinnade".. MEN dock utan zoomtuggumi, katafackingsstrof.. Efter att många mil och kilometers krypande orkade vi inte längre, vi såg vår sista utväg komma farande förbi, hon var räddaren i nöden! Vi fick skjuts de sista 100 metrarna men våra hjärtan klarade inte av att se, "gulan" var stängt! Orsaken till detta var våran besatthet till guds skapelse, zoom!  Alltså jag skojar inte, det är gudomligt! rekomenderas att smaka.

lite bilder från våran tripp. sommar och sol, äntligen!

p.s det är typ lilljohans glajjor. (han insisterade att jag skulle skriva det.)
/Pauline